Sista arbetsdagen på ABB Corporate Research

Igår, fredagen den 26 januari, var det min sista arbetsdag på ABB. Jag ska i och för sig dit på måndag också, men då ska jag bjuda på tårta och säga hejdå. Igår var sista arbetsdagen.

Hur hamnade jag på ABB? Vad gjorde jag där? Det, mina vänner, är det jag tänkte reda ut i dagens bloggpost!

Det hela tog sin början för två år sedan, vårterminen 2005. Då byggde jag robotar på Uppsala Universitet. Vi försökte bygga en autonom robot (autonom betyder att den tänker själv; när vi tryckt på knappen sköter roboten resten och vi kan bara titta på) som skulle bli den bästa i världen på att leta upp varma skyltdockor i en labyrint. Alltså; vi ville vinna Rescue League i Robocup 2005 i Osaka. Det blev ett silver i tävlingarna - Uppsalas genom tiderna bästa placering!

Fast, jag var inte där. Jag var hemma med Linn Li som föddes den första juni 2005.

När de kom tillbaka från Japan gick jag med barnvagnen till universitetet och sa: Grattis, hurra! Och de sa: Grattis, hurra! När grattisfesten lugnat ner sig lite så kom Jakob Carlström, som var ansvarig för kursen, fram och ställde frågan:
-Har du lust att som exjobb bygga en autonom robot för inspektion av kraftledningar åt ABB?
Och vet ni vad jag svarade?
-Nej, det tror jag inte. Jag ska bli civilingenjör i molekylär bioteknik och hade tänkt att läsa biologikurser under hösten.

Det är tur att jag har en mycket klok och omtänksam hustru. När jag kom hem och berättade vad som hänt för Ki så tittade hon på mig som om jag inte var riktigt klok:
-Är inte autonoma robotar det roligaste du vet?
-Jo.. alltså, ja, det är det ju. För det var det ju.
-Är det inte det du vill arbeta med då?
-Jo.. alltså, ja, det vore ju det absolut roligaste jag kan tänka mig att arbeta med. För det var ju så det var.
-Men, ring upp Jakob nu genast och säg att du vill göra exjobbet på ABB då!

Och så blev det.

Hösten 2005 gjorde jag som exjobb en förstudie och arbetade med design av robotar för klättring på kraftledning. Våren 2006 startade nästa kurs vid Uppsala Universitet som Jakob var ansvarig för. Det var min robot de byggde på. Hösten 2006-vintern 2007 handledde jag två av studenterna från kursen i deras exjobb. De har arbetat vidare med roboten. Det har hänt tusen saker under tiden och jag skulle kunna skriva hundra bloggposter om alla integrationsproblem, mekanikberäkningar och högspänningssimuleringar vi gått igenom. Men det tänkter jag inte göra. Jag tänkte inte heller berätta om allt annat jag gjort på ABB, förutom roboten. I stället tänker jag berätta att linjeinspektionsroboten, omdöpt till Power Line Traverser av mina exjobbare, har gjort det.

Efter ett och ett halvt års arbete, tre exjobb, och en projektkurs har roboten äntligen gjort det! Den har klättrat förbi ett hinder på en kraftledning. I fredags tryckte vi på knappen, och roboten klättrade:

Filmen är inte från i fredags, men den visar hur det såg ut.

IKEA-mat

Vi gjorde en matplanering igår, för första gången på nåt år. När Linn Li var nyfödd brukade vi göra veckoplaneringar för maten. Varje måltid var planerad så allt man behöver, inklusive vitaminer, mineraler och fibrer, fanns med på tallriken. Linn Li fick förstås sin egen planering när hon blev så stor att hon kunde äta barnmat.

Men så rann det ut i sanden.

Ki säger att jag är som en stekpanna. Jag blir snabbt varm och brinner för någonting. Balkongodling. Digitalbilder. Matplanering. Och sen tröttnar jag. Stekpannan svalnar snabbt. Efter att Ki sagt att jag är som en stekpanna brukar hon lägga huvudet på sned och fråga -Jag undrar om du kommer tröttna på mig också?

Jag försäkrar naturligtvis att jag kommer tröttna på henne lika lite som jag kommer tröttna på Linn Li eller på att sova om natten. -Det är inte så att jag tröttnar, utan att det kommer nya saker som är ännu roligare. Förr eller senare kommer jag tillbaka till matplanerandet. Och det kommer inte komma något som är viktigare än du och Linn Li. Men jag vet inte om jag riktigt lyckas övertyga henne, hon brukar se lite skeptisk ut.

Idag var det dags att köpa all mat vi planerat på COOP på andra sidan stan. Jag bojkottar ICA Maxi ända sen jag insåg att de är nästan lika dyra som ICA Väst. Dessutom hade de inte den sorts diskborste jag åkt dit för att köpa. ICA Maxi har som långsiktigt mål att 50% av deras omsättning ska vara deras egna märken. Alltså har ICA Maxi bara ICA-diskborstar. ICA-diskborstar tycker jag är skräp.

Att flytta en barnfamilj till COOP på andra sidan stan tar lite tid. Så vår stolta matplanerade vecka inleddes med middag på IKEA.

Jag tror alltid att det ska bli så gott att äta på IKEA. De har riktig, nyttig, svensk mat. Och billigt är det också, tänker jag. Så kommer vi till IKEA, går igenom varuhuset, och kommer fram till restaurangen. Redan då har känslan börjat vända, eftersom det är en upplevelse rätt lik radiobilarna på Liseberg att ta sig fram till restaurangen på IKEA. Fast idag var det måndag, så det gick rätt bra.

Menyn är förtroendeingivande; det ser gott ut på bilderna, maträtterna låter som de är goda och nyttiga, och det är billigt. Ki och Linn går och sätter sig, jag beställer. Kassörskorna tittar lite tveksamt på mig när jag kommer med två huvudrätter, två sallader, en barnportion, två dryck, bröd smör och bestick, och en kaffe-på-maten. På en bricka. Hittills har det gått bra. Men när jag tittar ner på maten, som guppar betänkligt nära kanten på brickan, börjar jag fundera på om det verkligen brukar vara så gott som jag tror på IKEA:

Ser inte den där lime-marinerade laxen lite torr ut? Ser inte såsen lite simmig och trisst ut? Är det där de där goda selleri-sticksen Ki beställde från menyn?

Vi äter och kommer ihåg att; visst ja, IKEA-mat är inte så gott ändå. Laxen är torr, såsen är trisst. Selleristicksen smakar som chickybits utan kyckling. Men det går ju ner. Vi blir mätta. Nästa gång vi åker dit har jag hunnit glömma bort att jag inte tyckte om det förra gången.

Vilka människor som sitter i IKEA-restaurangen! Visst, inte alla. Vi var ju faktiskt där. Men det finns en hel del människor där som jag undrar var de håller hus om dagarna. Det känns lite som det är sveriges underklass man möter i IKEAs restaurang. De är tjocka. De är otrevliga mot varandra. Deras barn är smutsiga och skriker och vill ha godis och glass.

Var finns alla de här människorna när de inte sitter i restaurangen på IKEA?

Flyttfirmor

Jag har ringt runt till flyttfirmor sen innan jul. SAAB vill att vi ska kontakta tre flyttfirmor och få offerter på vår flytt, och sen väljer de den de tycker verkar bäst. De betalar alltså flytten till Linköping, vilket ju är strålande!

Så jag har ringt flyttfirmor. Först ringde jag Uppsala Stadsbud. Inga problem, de skulle klara flytten, de har garantier, de packar åt oss om vi vill och de kan till och med ordna med flyttstädning. Notan? Efter några dagar kom brevbäraren med ett offertformulär som, av utseendet att döma, är ifyllt med (håll i er) skrivmaskin:

• Uppsala Stadsbud: 27'000 kr, exkl. moms

Sen ringde jag NFB Transport. SAAB har tydligen ett ramavtal med dem, så det ingick i vi-betalar-flytten-dealen att NFB är ett av bolagen vi ska begära offert från. De svarade och ställde lite frågor. Inte så många frågor som stadsbuden; hur många kvadrat, var, vart, finns hiss? Inte så mycket mer. Sen fick jag en offert mailad till mig:

• NFB Transport: 15'860 kr, exkl. moms

Därefter fick det bli företag jag hittade via eniro. Tredje företaget (om stadsbuden är ett och NFB två) svarade artigt och vänligt. Vi gick igenom all information och de sa att jag skulle få en offert inom kort. Det var alltså innan jul, och hittills har jag inte hört av dem.

Fjärde företaget, och nu är det i början av januari, var samma sak; inget svar, ingen offert.

Femte företaget; Ekmans transport. De frågar det vanliga först. Sen frågar de: -Har ni mycket grejer? -Näe, inte så farligt - som vanligt tror jag väl, ja vad svarar man - vad är mycket grejer? -Ok, jag mailar ett erbjudande, har du stora eller små bokstäver i mailadressen? Det spelar ingen roll om man har stor eller liten bokstav i en mailadress. Erbjudandet?

• Ekmans Transport: 10'600 kr, inkl. moms

I onsdags mailade jag listan till min HR-kontakt (Human Resources; personalavdelning på det gamla språket). Ska ringa dem imorgon och se hur det ska bli - det är ju bara två vekor kvar nu.

---

Men, alltså:

Hur kan samma flytt kosta mellan 27'000 exklusive och 10'600 inklusive moms? Hur kan flyttfirmor som inte skickar ut offerter överleva? 40% av flyttfirmorna jag kontaktade hörde aldrig av sig. Jag begriper det inte. Vågar man lite på ett företag som har noll koll och ligger på halva priset jämfört med nästa bud, en fjärdedel av högsta budet? Är eniro fullt med oseriösa företag?

Så gör mamma, så gör pappa

När jag växte upp fanns det alltid en julklapp jag kunde räkna med att hitta under granen; albumet från morfar. Morfar tog bilder på barnbarnen under året, och när det närmade sig jul gjorde han album av bilderna och gav till oss. När Ki kom till Sverige med mig för några år sen var en av de första sakerna jag visade de albumen. Vi satt böjda över dem en god stund innan vi var igenom; Ki älskade det.

Numera tycker morfar att vi blivit så stora att det får vara nog med album, även om jag och mina kusiner tjatade och saknade albumen när han slutade. Hej förresten, morfar, om du läser det här! (Nästan alla jag känner eller är släkt med läser bloggen nu tror jag.)

När nu jag blivit pappa så har ju det gjort mamma till farmor. Och hon för traditionen vidare, och moderniserar den dessutom! Under julgranen i fjol låg alltså den första jul-DVD-skivan från farmor, märkt Linn Li 2005. I år var det dags för uppföljaren; Linn Li 2006.

Det är ett utdrag ur Linn Li 2006 i youtube-fönstret i dagens bloggpost. Jag och Ki skrattade på oss när vi såg det första gången. Filmsnutten säger en del om hur jag och Ki behandlar Linn Li olika; den känns rätt träffande.

Här ska vi bo från 1 februari

Vi var i Linköping idag för att titta på två tänkbara hyreslägenheter. En är gammal och ful. En är nybyggd och fin. Valet blev alltså inte så svårt. Den nya lägenheten är visserligen dyrare, men det får det vara värt.

Det kunde nog finnas lite mer att orda om saken, men eftersom jag är förkyld och har varit i Linköping hela dagen för att titta på lägenheter får det vänta till en annan gång.

Här är en video från lägenheten vi fastnade för:

Pojklekar

Vi firade nyår hos en av Kis SFI-kompisar i Alunda, en bit utanför Uppsala. 20 vuxna, 13 barn. Tretton barn! Det var minst sagt full fart. Som tur är bor de i ett stort hus på landet så det fanns utrymme att springa omkring.

Barnen delade in sig i tre grupper; bebisarna, flickorna, och pojkarna. Bebisarna satt i mammornas och pappornas knän i köket. Där växlade kvällens diskussionsämnen mellan avföring, hemorrojder, spyor, konstiga utslag, och andra fullt normala nyss-fått-bebis-samtalsämnen.

Flickorna gick runt huset och lekte ganska lugnt med leksakerna de hittade. Ett tag trummade de på en handtrumma, men inte tillräckligt högt för att störa och till och med rätt taktfast. Några av mammorna började spela musik; Arash tror jag han heter, persisk eller kurdisk dansant musik. Mammorna dansade, men flickorna stod mest blygt vid sidan och tittade på. Men de hade nog skoj ändå tror jag.

Pojkarna lekte pojklekar. En soffa och en gammal resårsäng i vardagsrummet hade de fått tilldelade som hoppsäng. Efter ett tag kom de på att, eftersom de var tre, kunde två av dem ställa sig på armstöden och en stå i mitten av soffan. På kommande från alfa-fyraåringen Hannes hoppade de ner på pojken i mitten av soffan.

Alla tre rullade sen ner på golvet i en stor tjutande hög av armar och ben, oftast med huvudena före. Efter ett tag reste de sig upp, höll sig lite om huvudena, och sa:
-Aj, aj.
Sen tittade de på varandra, och så pekade Hannes på någon av de andra och sa:
-Nu är det din tur att stå i mitten!
Så klättrade de upp igen och gjorde om det.

Stackars Linn Li. Hon var för stor för att sitta bland bebisarna. Hon begrep inte vad flickorna gjorde, deras lekar var för utvecklade. Men pojkarna, oj; pojkarna ville hon leka med! Fast, det ville ju förstås inte pojkarna. Så jag och Ki satt och tittade när hon gång på gång gick in bland dem, fick en smäll, kom tillbaka för tröst, och sen gick hon dit igen.

När de började leka hoppa på varandra leken i soffan drog vi en gräns och Linn Li fick då tillfälle att öva på att hoppa i sängen. När vi åkte till Alunda kunde hon inte hoppa. Nu hoppar hon, hela tiden! Gott Nytt År!