Promenader i november

Det har varit lite trisst väder den senast tiden, massor med regn. Men ni vet väl vad vi hurtiga småbarnsföräldrar har att säga om sånt? det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder. Tänk att jag skulle bli en sån som bloggar så klyschigt..

Men promenader är grejer det! De senaste veckorna har bjudit på promenader den vanliga Kvarnbo-runden, men också till Hammarskog och idag tog jag tvåan till Gamla Uppsala och gick hem. Jag kände faktiskt avgaslukten när jag kom närmre Uppsala och bilvägarna tätnade.

Kvarnborundan för några veckor sen bjöd förresten på en surrealistisk mängd marschaller; de fanns överallt längs hela stigen ner förbi Kvarnbofallet:

Det måste ha varit otroligt mäktigt att gå genom ravinen när alla marschaller var tända! Varför bjuder ingen in mig till de festerna?

Fler bilder ligger uppe på flickr.

En stylad, trendig, modediskborste?

Varför säger man att en diskborste är designad, när den mer vågad i formgivningen och färgsättningen, och har ett kitschigt klistermärke på sig?

Design är formgivning – ett neutralt ord. Allt skapat av människor är formgivet, alltså designat. Att säga att en diskborste inte är designad är tokigt; du har med största säkerhet inte hittat den i urskogen utvuxen ur en ek. Nej, en stylad, trendig, modediskborste är en mer träffande beskrivning av vad det handlar om.

Jag lyssnade nyss på vetenskapsradion, där de pratade om design. Det var några studenter från någon nybildad högskola som arbetat med design. Slutsatsen var att det säljs mycket skräp i som inte fyller sin funktion. Jag håller verkligen med! Det är inte klokt vad mycket dåliga prylar det säljs. Att köpa det mesta ur tiokronorslådorna på ICAväst är som att köpa soptuneinnehåll. (Fast deras tillbringare var bra, en sån köpte jag)

Så kommer här dagens spaning och affärsidé:

Gör en Apple!

Bygg riktigt bra enkla grejer som gör det folk tror att de ska göra, och inget mer. Det kan vara egensinnigt formgivet, det kan vara blått eller grönt eller stramt ”nordiskt”. Men dessa grejer måste också klara ett test; de måste användas av vanligt folk som ska ge kommentarer.

Vad händer om man gör så med en teve? Eller en betalterminal på ICA? Eller, dagens mardrömmar; digitalteveboxarna?

Min teori är att det finns ett utrymme för ett Apple i varje bransch idag. Ett teve-apple, med teveapparater som funkar så som en teve ska funka – man sätter på den, tittar och sen stänger man av den. Ett betalterminal-apple där det inte spelar någon roll åt vilket håll man drar magnetremsan och där man sen drar tummen över en skanner för att godkänna köpet. Ett mobiltelefon-apple med mobiler med mindre knappar, men mer prat och sms, vilket är vad man gör med en telefon (kommunicerar alltså, kamera är gränsfall). Digitalteveboxarna tänker jag inte ens nämna.

Den röda tråden är; funktionen styr designen. En funktion, gör den bra. Anpassa designen till människor, inte tvärt om. Varför ska jag aktivt behöva klicka på en knapp där det står ”spara” i Word? Analogin för Word bör väl vara ett papper; om jag tar upp ett papper och skriver på det behöver jag inte klicka på ”spara” för att det skrivna ska finnas kvar nästa gång jag tittar på det.

Om man skapar ett varumärke vars produkter står för enkelhet och användbarhet, finns det en stor marknad. Produkter som man kan ta upp och börja använda direkt, utan att ens fundera på var man lade manualen, måste i längden ha en enorm fördel i ett kapitalistiskt samhälle.

Det är inte en stylad, trendig, modediskborste jag vill ha. Det är en diskborste som diskar bra och ligger bra i handen.

Jag har placerat min blogg i
Linköping på bloggkartan.se.

Dags att klaga lite

Jag har inte klagat så mycket i den här bloggen, så det är på tiden nu!

Jag irriterar mig inte så mycket på teknik - det brukar gå att lära sig leva med det mesta. Min förra mp3-spelare var riktigt kass. Gick knappt att byta låt, åt sig igenom ett batteri i timman, ful som stryk, 1Gb med USB 1 gjorde att det tog en timma att fylla den, gick sönder när den låg orörd i fickan.. Det sista var i och för sig det bästa den gjort. Jag gick tillbaka med den och nu har jag en ny. Men trots alla dess brister använde jag den en hel del, matad med max en skiva och batterier från IKEA fyllde den en viss funktion.

Men varför frågar word om jag vill behålla formatteringen på ett ord jag flyttat inom en mening? It makes no sense, som jag brukade säga i Japan.

Låt mig illustrera vad jag menar:
Jag läser Kis PM om skillnader mellan sjukvård i Sverige och Kina. Det är ett spännande tema; vi har ju en viss tendens att se oss som bäst på sjukvård i Sverige, men i vissa avseenden tycker Ki att Kina är bättre. Det gäller till exempel årliga hälsoundersökningar och tillgång till specialistvård. Men förkyllning knappast tycks vara borde nog vara förkylning tycks knappast vara.

Så jag markerar ordet och drar iväg det. Bara för att bli mött av en liten ikon mitt i texten jag vill läsa:

Vad är detta; paste options?! Hur får jag bort den?

Nope, man får inte bort den genom att klicka nån annan stans. Jag prövar att vänta. Tio sekunder. Femton sekunder.. Nehepp. Fortfarande där.

Ok, dags att försöka förstå vad Word vill. Det kan ju vara vettigt.

Ok. Word vill alltså fråga mig om jag vill behålla källformatteringen, eller om jag vill formattera som det ser ut dit jag drog den eller.. Men, vänta nu här..

Jag har ju dragit ordet inom en mening, det är alltså samma formattering. Hur är det de säger;

Gör om. Gör rätt.

För övrigt var den nya mp3spelaren en iPod. Ligger fint i handen. Men eftersom detta är en klagopost tänkte jag faktiskt gå så långt att jag klagar på apple (!):

De flesta som har musik på DC++ sorterar sin musik i kataloger. Jag också. Jag råkar ha en stor samling mp3or, pedantiskt sorterade i kataloger med artist och album. Så varför kan inte itunes lägga in mina kataloger på nåt sätt? Den kastar in alla mp3or den hittar i en stor hög med musik och sen försöker den katalogisera på id3-taggar för att reda ut hur det ska sorteras. Fy apple! Inte genomtänkt! Den borde naturligtvis i stället behålla min katalogstruktur. Eller åtminstone lägga in mina kataloger som playlists.

Hade egentligen tänkt köpa en iPod till Ki i julklapp, men nu fick jag ju tillgodo på pc city och dessutom hade det inte kännts riktigt riktigt att ge bort en teknikleksak till Ki som vi båda har rätt stora aningar om att jag kommer använda mest. Det är ju trots allt inte Ki som lever pendlarliv.

Biodiesel, anyone?

Läste NyTeknik på bussen hem idag, och så började tankesnurran snurra igång. 804:an idag förresten, fyfan. Jag brukar inte svära i skrift – tycker det ser fult ut. Men det är faktiskt befogat när det gäller 804:an, vilken skräphög den är. Ofällbara, sanslöst obekväma säten. Ljuset på i gångarna så man ändå inte kan sova. Läslamporna avslagna så man inte kan läsa. Hållplatstäthet som för en stadsbuss, hela vägen mellan Västerås och Uppsala. Till råga på allt satt jag bredvid en kille som skulle av i Enköping och som luktade så illa att jag blev illamående. Det var iofs inte 804:ans fel att han stank, men nog dras skit till skit. Nej tacka vet jag 874:an; Swebus är grejer det.

Såja, då var dagens klagomål över. Dags för den utlovade biodieseln.

Så här är det: ett litet svenskt företag som heter Ageratec utvecklar och säljer småskaliga anläggningar för att göra biodiesel av olika vegetabiliska oljor. De säljer anläggningar som producerar mellan 1000 och 66000 liter biodiesel om dagen, en miljon kronor för den minsta, 25 miljoner för den största.

Det var det första. Det andra är ett problem som många restauranger har; att bli av med gammal frityrolja. Frityrolja är läbbiga saker. Jag hade en gång en fritös. Den var bra för att göra pommes frites, vilket jag gjorde i den ungefär två gånger. Sen blev den stående i ett skåp några år – med oljan i. Om man häller gammal frityrolja i diskhon blir det kladdigt och äckligt, och det luktar konstigt i lägenheten, lita på mig. Restauranger har massor med frityrolja, och enligt en bekants kompis, herr Porsche, betalar de för att bli av med den.

Herr Porsche hade förresten också en plan; han hade köpt en fin gammal tysk sportbil som hette som han själv, och han skulle modifiera denna till att gå på.. ta da!: frityrolja.

Det tredje, för att återgå till ämnet igen, är att det finns massor med budbilar, taxibilar, traktorer på kravgårdar och åkerier som kör på nordsjödiesel. Ser ni nu vart jag vill komma? Man startar ett företag, köper in en maskin, hämtar all frityrolja man får tag i, gör biodiesel av den och sen säljer man till högstbjudande. Mycket bättre användning av frityrolja än deponi hos Ramsells eller förbränning i gamla tyska sportåk.

Så – om ni har kommunkontakter eller känner riskkapitalister är det bara att berätta för dem om nischen; frityrdiesel!