söndag 22 oktober 2006

Studentstaden

"Studentstaden höjer hyrorna, staten bostadsbidragen.." sjunger Harald och skrattar när vi släpar den ena tunga möbeln efter den andra från sovrummen till vardagsrummet. Vi bor i en liten studentlägenhet, en trea, som vi hyr av bolaget som nästan alla som studerar i Uppsala någon gång bor hos; Studentstaden. Studentstaden var antagligen statligt eller kommunalt en gång i tiden. En gång i tiden drevs Studentstaden troligen med målet att tillhandahålla bra, billiga, ändamålsenliga studentbostäder, och utan vinstkrav.

Studentstaden är inte statligt längre. Det ägs sedan nittiotalet av AP Fastigheter, och drivs numer med den långsiktiga visionen att generera så mycket intäkter tillbaka till moderbolaget som möjligt. Att generera intäkter är lätt; man höjer priset på produkten man erbjuder tills marknaden säger ifrån genom minskad efterfrågan, samtidigt som man dödar utgifterna. Vi bör alltså förvänta oss följande beteende från Studentstaden: höjda hyror, minskad service, inga nysatsningar. Och det är precis det som händer. Studentstaden höjer hyrorna med 4% årligen. De har lagt ner alla lokalkontor (de lyckades till och med formulera det så att servicenivån skulle bli bättre nu när man måste ta sig ner till huvudkontoret för alla ärenden – det är ju så mycket konsekventare).

Men det verkliga genidraget i Studentstadens kampanj för att öka intäkterna är de hyrespåslag som görs mellan de årliga höjningarna. Det började med bredbandet. Uppsala Universitet vill som världsledande utbildningsinstitution se till att dess studenter har tillgång till bredband. Alltså byggdes ett snabbt fibernät ut som alla studenter har tillgång till. Tanken var att hyresvärdarna skulle stå för den sista biten kopparledning mellan universitetets fiber och uttaget i bostäderna. Installationen av detta är en engångskostnad som snabbt skulle betala sig genom ett.. hyrespåslag på 150 kr per månad. Den kostnad som Studentstaden hade för installationen för ca sex år sedan har betalt sig många gånger om idag. Men hyreshöjningen består.

Nu är det dags igen. Det nya hyrespåslaget ska motiveras med läggning av nya golv. Parkettgolv närmare bestämt. Fuskparkett visserligen, men fortfarande parkettgolv - i en studentlägenhet. Så igår hjälpte Harald till att flytta allt vi har i våra sovrum ut i vardagsrummet. Och under veckan ska vi flytta allt vi äger från vardagsrummet till sovrummen så hela vår lägenhet blir täckt av ny fin fuskparkett. Den nya hyran började gälla från halvårsskiftet, med retroaktiv hyreshöjning för månader innan nytt golv lagts. Kompensation i form av hyresavdrag den vecka lägenheten är ungefär lika beboelig som vårt källarförråd? Nej, det kommer inte på fråga.

Nu hör det till saken att vi fick nytt golv lagt i vår lägenhet för två år sedan pga av den senildementa, alkoholiserade och troligtvis sinnessjuka tanten som bodde här innan. Jag ringde till studentstaden för några månader sen och frågade om det inte var konstigt att lägga in nytt golv ovanpå nytt golv? Nej, inte konstigt alls, var svaret – det konstiga vore i stället om inte alla lägenheter i området hade samma standard. Dessutom får de ju inte höja hyran om de inte lägger in nytt golv.

På tisdag har HUS – studenternas hyresgästförening möte. Jag tänkte gå dit och vara arg - men jag kommer nog att tillbringa tisdagen släpandes möbler mellan vardagsrummet och sovrummen i stället.

Vad är lösningen på detta problem egentligen? Studentstaden höjer och höjer hyrorna. Men det har de ju all rätt att göra, det är ett privat företag och de har rätt att känna pengar. För oss är i alla fall lösningen att flytta ut härifrån illa kvickt – helst till en bostadsrätt, det enda vettiga bostadsalternativet förutom villa.

Jag tror lösningen på detta problem ligger hos Uppsala Universitet. Ett universitet måste sälja in ett helt koncept för studietiden. Där ska studier i världsklass finnas, men också fritidsaktiviteter (nationer), och en vettig ekonomisk kalkyl för studieåren. Om jag ska göra en spaning så tror jag på följande:

  • Antagningarna minskar. Studentstadens bostäder säljs ut som bostadsrätter när hyresnivån gjort de omöjliga att hyra ut.
  • Fler och fler studenter lever på mammas pengar under studietiden och låter pappa köpa en lägenhet åt dem i Luthagen.
  • Antagningarna ökar igen, runt 2015, Studentstaden finns inte mer. Uppsala Universitet bygger alltså nya studentbostäder i anknytning till campus ute vid Pollacks och på ekonomikums gräsmatta för att trygga studentbostäder på den ohållbara bostadsmarknaden.

Egentligen tycker jag det här är rätt ok. Att ha ett privat, vinstdrivande bolag som tillhandahåller studentbostäder är lite knäppt. Det är mycket mer vettigt att det är universitetet (eller nationerna) som står för det. Så var det när jag studerade i USA – universitetet stod för boendet.

tisdag 10 oktober 2006

Ska man sluta piratkopiera nu?



Roten till denna post är ett litet blått band på en papperssticka för dryga två år sen. (eller är det två blå band det ska vara, minns inte) Hon som orsakade detta blåa band kommer snart att ha lärt sig prata. Och när hon kan prata kommer hon börja bråka med mig och ifrågasätta en massa saker som jag inte alls är kapabel att försvara på ett pedagogiskt sätt. PC Jersild har skrivit något underfundigt roligt på detta tema; en liten pojke som frågar och frågar sin pappa om allt möjligt. Pappan blir ställd och frustrerad när den genomtänkta vuxenvärlden han lever i inte går att försvara och förklara för ett barn och barnets frågor. Jag vet inte varifrån texten är hämtad men Ki lyssnade på den för någon vecka sen, på ett kassettband från kursen hon går, och det var olycksbådande.

Fildelar föräldrar nuförtiden?

Vad kan man jämföra fildelande med från våra barnaår på 80-talet; inte betala teveavgiften? Antagligen är det på den nivån, jobba svart och snatta från konsum är det ju inte i alla fall. Jag betalar förresten inte nån teveavgift heller. Men sannolikheten för att barn tagit skada på grund av att föräldrarna inte betalat tevelicensen bör väl betraktas som tämligen obefintlig.

Bör barn växa upp med föräldrar som strävar efter att vara perfekta? Ska föräldrarna dessutom försöka vara alltigenom laglydiga representanter för samhället? Nej är väl det givna svaret på de retoriska frågorna. Det finns troligen en uppsjö böcker av psykolog-wannabes som berättar att det är viktigt att inte falla i perfektfällan, eller vad de kan tänkas kalla det för.

Så alltså är det fritt fram då? Tanka på, skit i tevelicensen och se till att ungarna hackat sig in på åtminstone skolans servrar innan tonåren? Njae, jag är lite tveksam till att allt mitt blöjbytande bara ska leda till ännu en datanörd framför en skärm med nåt MMORPG. Upptäcka allt vad världen har att erbjuda; konst, teater, musik, sport, upplevelser, resor.. Växa fritt och få bli en egen trygg, självständig, världsvan individ.. Ungefär nåt sånt brukar jag väl tänka att man vill bjuda den kommande generationen på. Inte programmering och DC++, det får de lära sig själva.

Jag tror inte jag kommer att analysera mig fram till nån vettig ståndpunkt här. För vad då göra med alla prylar som står på min ”vill köpa”-lista? Wii, mac, stor fet teve, ipod – jag är ju lika prylgalen som tidigare bara det att jag nu har ett barnbidrag att shoppa loss för också. Vad är resultatet av ett hem överfullt med elektronik och underhållning? Det måste ju bara vara ett gäng tjocka nördar till ungar, hemska tanke.

Det kanske är ett självreglerande system. Ungefär som att de flesta pappors skivsamlingar verkar sluta växa nån stans ungefär när ungarna, jobbet och frugan kommer in i bilden. Det går i så fall gräns någon stans, när fritiden minskat till den grad att piratkopiering bara är självplågeri. Varför pinas framför DC++ i timmar, väntandes på tv-serier och filmer som tickar på 95% klara.

Men troligen är det en djup, avgörande transformation till att vara förälder som ännu återstår. En transformation efter vilken jag besvarar frågan ”vad vill du ha i julklapp?” med något som inte har en lcd-display.

onsdag 4 oktober 2006

Men, herregud, vad gör du?!

Det är natt. Natten mellan måndag och tisdag, närmare bestämt, och klockan närmar sig två. Jag vaknar efter en bisarr dröm som går ut på att kvadrater ska kriga mot cirklar. Cirklarna vann, jag vaknar och inser att jag måste kräkas. Efter en stunds terapisamtal med wc-ankan hör jag att Ki är på väg upp. Skönt, lite tröst och medömkan skulle sitta perfekt nu, hinner jag tänka innan hon stiger in i badrummet och med en röst som berättar ett det inte är ett dugg synd om mig utbrister:

”Men, herregud, vad gör du?!”

Jag har aldrig haft problem med mitt sätt att kräkas, och jag har aldrig tidigare hört från andra att mitt sätt att kräkas skulle vara udda eller avvikande på något sätt. Rimligtvis måste jag ju under både barnaåren och ungdomsåren ha kräks inför publik ett antal gånger, av varierande anledningar. Men Ki hade alltså en hel del att anmärka på: ”Det låter jättemycket, kan du inte spy normalt?” ”Du väcker ju hela huset!” ”Men, det kommer ju ur näsan på dig också!”, och annat med innebörden att min inkompetens inom spyendets konst är i det närmaste total. Ett glas vatten och lite hushållspapper fick jag i alla fall tillslut. Och lite medömkan också, eftersom jag ju faktiskt i och med detta hade bevisat mig själv vara magsjuk.

Ja, det hände alltså tillslut. Linns monstermagsjuka från dagis vann över mitt immunförsvar. Precis som den besegrat Kis immunförsvar några dagar tidigare. I kategorin magsjuka är den här inte helt osympatisk; det är inte så mycket ligga dubbelvikt över toaletten, mer ligga i sängen och sova.

Den här bloggen börjar urarta. Det är sjukdom och vabbande och elände i snart varje post. Snabbt, måste avsluta med nåt skoj för att inte skrämma bort läsarna! Här är en japansk salarymans liv sammanfattat på 30 sekunder på youtube:


 
www.flickr.com
Torkel Danielsson's items Go to Torkel Danielsson's photostream