Ska man sluta piratkopiera nu?

Roten till denna post är ett litet blått band på en papperssticka för dryga två år sen. (eller är det två blå band det ska vara, minns inte) Hon som orsakade detta blåa band kommer snart att ha lärt sig prata. Och när hon kan prata kommer hon börja bråka med mig och ifrågasätta en massa saker som jag inte alls är kapabel att försvara på ett pedagogiskt sätt. PC Jersild har skrivit något underfundigt roligt på detta tema; en liten pojke som frågar och frågar sin pappa om allt möjligt. Pappan blir ställd och frustrerad när den genomtänkta vuxenvärlden han lever i inte går att försvara och förklara för ett barn och barnets frågor. Jag vet inte varifrån texten är hämtad men Ki lyssnade på den för någon vecka sen, på ett kassettband från kursen hon går, och det var olycksbådande.

Fildelar föräldrar nuförtiden?

Vad kan man jämföra fildelande med från våra barnaår på 80-talet; inte betala teveavgiften? Antagligen är det på den nivån, jobba svart och snatta från konsum är det ju inte i alla fall. Jag betalar förresten inte nån teveavgift heller. Men sannolikheten för att barn tagit skada på grund av att föräldrarna inte betalat tevelicensen bör väl betraktas som tämligen obefintlig.

Bör barn växa upp med föräldrar som strävar efter att vara perfekta? Ska föräldrarna dessutom försöka vara alltigenom laglydiga representanter för samhället? Nej är väl det givna svaret på de retoriska frågorna. Det finns troligen en uppsjö böcker av psykolog-wannabes som berättar att det är viktigt att inte falla i perfektfällan, eller vad de kan tänkas kalla det för.

Så alltså är det fritt fram då? Tanka på, skit i tevelicensen och se till att ungarna hackat sig in på åtminstone skolans servrar innan tonåren? Njae, jag är lite tveksam till att allt mitt blöjbytande bara ska leda till ännu en datanörd framför en skärm med nåt MMORPG. Upptäcka allt vad världen har att erbjuda; konst, teater, musik, sport, upplevelser, resor.. Växa fritt och få bli en egen trygg, självständig, världsvan individ.. Ungefär nåt sånt brukar jag väl tänka att man vill bjuda den kommande generationen på. Inte programmering och DC++, det får de lära sig själva.

Jag tror inte jag kommer att analysera mig fram till nån vettig ståndpunkt här. För vad då göra med alla prylar som står på min ”vill köpa”-lista? Wii, mac, stor fet teve, ipod – jag är ju lika prylgalen som tidigare bara det att jag nu har ett barnbidrag att shoppa loss för också. Vad är resultatet av ett hem överfullt med elektronik och underhållning? Det måste ju bara vara ett gäng tjocka nördar till ungar, hemska tanke.

Det kanske är ett självreglerande system. Ungefär som att de flesta pappors skivsamlingar verkar sluta växa nån stans ungefär när ungarna, jobbet och frugan kommer in i bilden. Det går i så fall gräns någon stans, när fritiden minskat till den grad att piratkopiering bara är självplågeri. Varför pinas framför DC++ i timmar, väntandes på tv-serier och filmer som tickar på 95% klara.

Men troligen är det en djup, avgörande transformation till att vara förälder som ännu återstår. En transformation efter vilken jag besvarar frågan ”vad vill du ha i julklapp?” med något som inte har en lcd-display.