Äntligen

Sofie var glad när jag lämnade henne på dagis imorse. Äntligen!

Det är tydligen sportlov så det var nästan öde när jag kom och skulle lämna på morgonen. Jag fick stå och hojta ett tag, och när de väl kom var det för att telefonen ringde och inte för att de hört mig. Men det är ganska vanligt att de öppnar dörren mellan stora och lilla avdelningen på morgonen och då kan de vara långt borta.

Efter telefonen var avklarad och vi pratat lite var det dags för Sofie att lämna min famn och flyttas över till frökens famn. Hittills har det även inneburit att hon slutat vara lugn och börjat gallskrika. Men idag sträckte hon ut armarna och ville komma till fröken!

Jag brukar inte vara så känslig för om lämningen går bra eller inte. Men det var faktiskt en mycket bättre känsla att cykla till jobbet med bilden av en lugn Sofie hos fröken, än en Sofie som gallskriker och sträcker armarna efter mig när jag går.

Hoppas det fortsätter så här!