En bulle i ugnen!

När Ki varit i Kina någon vecka fick jag plötsligt ett sms i mobilen. (Kis mobil funkade fint i Kina. Lite dyrt att använda den, men funkade gjorde den.) Det stod att hon ville prata med mig så snart som möjligt.

Att någon vill prata med en så snart som möjligt får det att börja dra i kroppen på mig av något som nog är nervositet blandat med skuldmedvetenhet. Sitter väl i sen uppväxtåren kan jag tro: Torkel! kom hit får jag prata med dig.. kunde det låta. Då visste jag oftast vad det gällde, nervositeten blandad med skuldmedvetenhet var oftast befogad, och det var oftast bannor som väntade.

Men det var inte bannor som väntade mig när jag kopplade upp mot Kina mig den gången, en morgon innan jobbet i mars.

-Vi ska ha barn igen, jag är gravid! sa Ki.

Det hårt komprimerade ip-samtalet från andra sidan jorden tystnade.. och sen.. -Hurra! Det är svårt att vara så långt bort ifran varandra när nåt så stort händer. Det kändes inte riktigt verkligt för mig att vi ska ha ett till barn förräns Ki och Linn varit hemma ett tag.

Idag var det dags för ultraljud. I Linköping erbjuder de ett ultraljud med nupp-test i vecka 13 och ett till ultraljud i vecka 18. (En graviditet beräknas ta 40 veckor, man räknar från sista mensens första dag.) Ultraljudet var på en mysig, nästan folktom avdelning på sjukhuset, bredvid bb. Det var lugnt runtomkring oss och underbart att se barnet röra sig på skärmen. Ultraljud är toppen!

19 november är det beräknat till.

Hurra! Jag ska bli pappa igen!